Mina tidigare undulater

Det här är ett fotografi på min allra första undulat Nicke. Han blev aldrig så pass tam att jag kunde stryka hans huvud eller hålla honom i handen (utom den dagen han somnade in). Men han var tam nog att komma på min hand och äta frön, sallad, gurka eller bröd. Han brukade pussa min näsa genom burgallret varje gång jag pratade med honom när han var i buren, han lärde detta trick till mina andra undulater. Dom vann Pet Class under Svenska Mästerskapet (SM) 1993, vilket jag var överraskad men glad över. En av orsakerna var att domaren smälte när mina undulater direkt och utan rädsla kom och pussade hans näsa genom burgallret. :-)

När jag fick Nicke visste jag ingenting om hur man kan se vilket kön fågeln har när den är recessivbrokig. Länge trodde jag att det var en hona för vaxhuden (ovanför näbben) blev aldrig blå, som det står i böcker att hanar har, utan den förblev blårosa precis som ungar har. Jag köpte t o m en partner till honom, en ljusgrön hane... Jag började dock undra över deras beteende och efter att ha läst ännu mer om undulater och deras beteenden så kom jag fram till att Nicke trots allt var en hane. Så nu hade jag två hanar. Jakten på en hona började och jag fick tag på en gulmaskad albinohona, Kicki.

Henne parade jag ihop med den ljusgröna hanen, Viggo. De fick en holk och ganska så snart fick dom ungar. Jag blev helt förundrad över att så små varelser utvecklas så fort, på fem sex veckor är de redan självständiga. Det har blivit flera kullar ungar genom årens lopp, med olika par, några sparade jag till mig själv men de flesta fick nya hem och har fått det bra hos sina nya ägare.

En av mina syskon (Marja-Liisa på bilden) hjälpte mig att tämja några av mina undulater. En av dem vingklippte jag (Vicky på bilden) när jag köpt henne för att få henne tam. Vingarna fick sedan växa ut, klippningen hade tjänat sitt syfte. Annars har jag låtit alla mina fåglar ha kvar vingfjädrarna då jag lyckats tämja de flesta, kanske inte helt handtama men så gott som. De har i alla fall kommit fram och ätit ur mina händer.

Jag har varit med om mycket glädje men också sorg. Det har varit och är roligt att studera undulaters beteende gentemot andra undulater, hanarnas uppvaktning av honorna, honornas totala låtsade ointresse om vad som försiggår och undulaternas livliga temperament.
Den värsta sorgen var då min första undulat Nicke dog i min hand. Han var fortfarande mycket lekfull trots att han var gammal. Efter hans bortgång köpte jag inga fler nya fåglar utan lät min lilla "flock" på tre gamla fåglar få ta det lugnt och njuta av livet på äldre dagar.

När så hela min "flock" var borta så kände jag inte för att skaffa mig nya undulater på en gång. Men så var jag och hjälpte till vid en undulatutställning och där kände jag verkligen hur mycket jag hade saknat undulatkvitter och jag var fast igen. Jag kom hem med en recessivbrokig mörkgrön hane, den här gången en utställningsundulat, eller Engelsk undulat som dom också kallas för.